Det gick inte. Det fanns tydligen ingenting att göra.
Jag kunde tydligen inte jobba ikapp det jag missat på ca 12 veckor.
Bullshit.
Jag hade klarat det, det vet jag. Jag är inte ensam om att veta det heller.
Jag nämner inga namn, men en utav mina lärare hade nog helt enkelt bara tappat orken med mig.
För det första, så hade jag hamnat efter i Svenska A, jag skulle få uppgifter innan skolan slutade i ettan. Men hon hann inte, så hon skulle skicka dem till mig över mail strax efter midsommar. Jag följde med henne in på hennes arbetsrum och hon skrev upp sin mail på ett papper till mig, jag skojade till det med glimten i ögat och sa att om jag inte hade fått något efter midsommar så skulle jag ringa och skälla lite på henne. Hon svarade; "ja, vem är det som får ringa efter vem?" och log lite sarkastiskt.
Jag fick inga uppgifter, så jag skickade ett mail och frågade när jag skulle få dem. Inget svar. Då skickade jag ett sms och frågade om mina uppgifter var på g. Inget svar där heller. Skolan började och hon sa; "ja, det har varit så mycket nu i sommar, men jag ska fixa dina uppgifter så fort jag kan" - Jag har fortfarande i skrivande stund inte fått några uppgifter. Så jag har IG i Svenska A.
Mötet med rektorn skulle ha varit i mars från början. Men det blev inställt. Fick en ny tid, som jag missade då jag fick pappret om det på fredagen, när mötet skulle ha varit på onsdagen. skumt tycker jag.
Jag hörde av mig och bad så hemskt mycket om ursäkt för det. "Vi hör av oss om en ny tid direkt efter påsklovet!" Jag gick dit efter påsk med papper på min sjukskrivning,  jag passade på att fråga när mötet skulle bli av.
- "ja, vi ska försöka fixa det så snart som möjligt"
Mitt möte blev sent, bara några veckor innan skolan skulle sluta.
Och då fanns det inget att göra. då var det försent.
Hade mötet blivit av tidigare, hade jag haft mer tid. Då hade jag klarat det.
Behövdes det verkligen ett möte för att säga; "Ida, du måste ta tag i det här. Annars kommer du få gå om. På riktigt."
Hade man inte kunnat säga det till mig i korridoren?

Nu är det dock som det är. Min dröm sen jag var 7 år gammal är borta.
Jag har skrivit in mig på AF, det kändes lagom misslyckat.
Jag hade knappt något att skriva under meriter och liknande.

Körkort, ett jobb, pengar, orken till att skaffa allt det där - ja tack!

Tänkte att det kanske vore dags att ta tag i det här med bloggen. Så, här är jag nu.
Ska snart iväg till hjo, till Elin, min psykolog.
Har rätt mycket att prata om idag skulle jag tro.

Var på evk i skolan i tisdags. Gå om tvåan eller gå högskola. Det var mina val.
När jag skulle sova igår så grät jag, i säkert 30 minuter. Jag som inte gråter speciellt ofta. sen klev jag upp tog på mig kläder, gick ut en sväng. Var säkert ute i ca 40 minuter. När jag hade gått ungefär hälften så kände jag att jag började bli seg, och jag kunde inte göra några hastiga rörelser. Ögonen ville bara stänga sig och det kändes som om hjärnan hade gått och lagt sig. - Jag hade tagit ett sömnpiller innan jag la mig! utan att reagera på det efter alla tårar och ilskan så gick jag ut för att lugna mig. Men det var läskigt! Tänker aldrig ta sö,npiller och sen gå på promenad! inget att rekomendera!

Jag tänker fan inte ge mig, så jag ringde syon idag och bad om en tid med henne. Jag vill veta om det verkligen inte finns något jag kan göra så att jag kanske kan få börja trean till hösten.
Im not gonna fade away, If I go, Im gonna go with a big fight! A big boom!
Så mycket är jag skyldig mig själv.
Jag är ivrig och nervös, jag vill dit nu. och jag vill ett svar som: 
"Ja, det går. men det kommer bli jobbigt"
- Jobbigt, ja - det är introt till mitt liv.
Dags att hitta nått att ta på sig och kanske få i sig någon mat.

Vi hörs! hej