När jag var liten önskade jag att innan jag ens var 23 år gammal skulle jag;
* aldrig ha haft ett enda jobb,
* levt på (och bråkat med) både soc och fk,
* inte ha körkort eller bil,
* kämpat med gymnasiet i 5 år utan att ta studenten,
* inte gått högstadiet och lyckats få streck i alla ämnen pga svår panikångest,
* legat instängd i rummet med nerdragna persienner, och varit fullkomligt livrädd 
   för omgivningen,
* inte vågat svara i telefonen när det ringde,
* inte vågat öppna dörren, inte ens för min bästa vän,
* inte kunnat gå till ica för att köpa mjölk utan att behöva kämpa mot både
   ångest och panik,
* ha buss och tågfobi.
* vara fet pga tröstätande,
* gått på mediciner sen jag var 13 år.

So shut the fuck up om att jag inte har ett jobb. Nu kan jag gå till ica, jag betalar mina räkningar i tid, jag tar ansvar för både mig själv och mina djur! Jag tror inte att någon människa i liknande sits hade det här som drömmar när man var liten. Vem fan vill inte tjäna sina egna pengar, kunna ta sig upp på morgonen utan ångest och leva ett normalt och relativt roligt liv.
Det räcker nu, håll käften. Jag lever iaf.
Och utan det stödet som jag har fått utav min familj, vänner och ex antal psykologer vet jag faktist inte om jag hade varit här idag. Jag är otroligt tacksam för de människor jag har omkring mig. (även om de ibland går mig på nerverna och kan dra ner mig ibland)

Jag lever i efterskalv av panikångest och agorafobi. Klart som fan att det tar tid att rehabilitera sig själv när man levt med panikångest och depression sen man var ca 10 år.

..::xoxoxo::..
Pussar & Kramar
Yours sincerely

Dont dwell in the past, Dont dream of the future
Concentrate the mind on the present moment
- Buddha

Det är ett talesätt, a way of living som jag ständigt försöker påminna mig själv om. Det här med att inte älta det förflutna tycker jag bannimig att jag lyckats riktigt bra med. Visst, vissa grejer gör fortfarande ont och känns så fruktansvärt orättvist. Men, det ligger i det förflutna, det finns inget jag kan göra åt det. Det går inte att ständigt prata om, känna efter och leva sig in i det förflutna, det äter upp dig som person! Det går heller inte att bara totalt glömma och trycka undan känslorna. Bearbeta, acceptera, kom ihåg - thats the way you have to go.
Det här med att leva i nuet och inte drömma om framtiden har jag dock inte fått grepp om, jag drömmer och drömmer och fantiserar och leker med tankarna. Det är nästa mål, att försöka leva nu, idag.



..::xoxoxo::..
Pussar & Kramar
Yours sincerely

Jag känner att jag blir lite galen på det här. Ena stunden mår jag okej, nästa skit, sen jättebra, sen är det inte fullt lika bra. Jag är trött, seg och irriterad. Sen har jag helt plötsligt massor med energi till att damsuga, tvätta golven och städa hela lägenheten. Vad är det här? Borderline, kanske du tänker. Men nej, det är det inte. Det har jag fått papper på. Jag siktar på inre stress. För min ångest är tillbaka igen. Välkommen, du har inte varit saknad. Den smyger sig på lite då och då, inga panikångestattacker, men ökad puls, hjärtklappningar, värmesvall, oro och en mage som inte riktigt mår helt ok. "Ida skärp dig, det här är din kropp, dina känslor, You're in charge" Så går det över sen. Men då är jag seg (mer seg än innan, av att behöva skälla ut sig själv och stå ut med en psykisk och fysisk "error-error-error")




..::xoxoxo::..
Pussar & Kramar
Yours sincerely