När jag var liten önskade jag att innan jag ens var 23 år gammal skulle jag;
* aldrig ha haft ett enda jobb,
* levt på (och bråkat med) både soc och fk,
* inte ha körkort eller bil,
* kämpat med gymnasiet i 5 år utan att ta studenten,
* inte gått högstadiet och lyckats få streck i alla ämnen pga svår panikångest,
* legat instängd i rummet med nerdragna persienner, och varit fullkomligt livrädd 
   för omgivningen,
* inte vågat svara i telefonen när det ringde,
* inte vågat öppna dörren, inte ens för min bästa vän,
* inte kunnat gå till ica för att köpa mjölk utan att behöva kämpa mot både
   ångest och panik,
* ha buss och tågfobi.
* vara fet pga tröstätande,
* gått på mediciner sen jag var 13 år.

So shut the fuck up om att jag inte har ett jobb. Nu kan jag gå till ica, jag betalar mina räkningar i tid, jag tar ansvar för både mig själv och mina djur! Jag tror inte att någon människa i liknande sits hade det här som drömmar när man var liten. Vem fan vill inte tjäna sina egna pengar, kunna ta sig upp på morgonen utan ångest och leva ett normalt och relativt roligt liv.
Det räcker nu, håll käften. Jag lever iaf.
Och utan det stödet som jag har fått utav min familj, vänner och ex antal psykologer vet jag faktist inte om jag hade varit här idag. Jag är otroligt tacksam för de människor jag har omkring mig. (även om de ibland går mig på nerverna och kan dra ner mig ibland)

Jag lever i efterskalv av panikångest och agorafobi. Klart som fan att det tar tid att rehabilitera sig själv när man levt med panikångest och depression sen man var ca 10 år.

..::xoxoxo::..
Pussar & Kramar
Yours sincerely