(2013-12-03  -  Kl. 00:56)

I ett land, eller rättare sagt, i en värld där psykisk ohälsa räknas som något lägre stående än kriminella är det svårt att få hjälp, tid och ork till att lyckas bygga upp sig själv igen. När man inte orkar gå upp ur sängen för att ångesten är för djup så anses man vara "lat". När man inte klarar av att öppna dörren och gå ut i världen är man "löjlig". Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra; "men det är väl bara att bita ihop för fan!" och ja, nästa gång jag får det kastat i ansiktet tänker jag bita ihop, med din näve mellan mina tänder! Och jag ska bita ihop så hårt jag bara kan. För även om det inte syns på utsidan så kan den meningen göra så fruktansvärt ont. Om jag hade brutit benet och gått med kryckor, hade jag då varit löjlig? hade det bara varit för mig att bita ihop? Strunta i gips, strunta i kryckor! Det läker ju ändå! Det läker fel, men det läker! Med risk för att låta alldeles för "poetisk" så finns det många människor där ute, med trasiga själar, som behöver stöd. Inte bara från nära och kära, utan från allmänheten. Att få känna att man har ett värde som människa, även fast man kanske inte har ett jobb att gå till, även fast man kanske inte klarar av en praktik. Är det verkligen just det som definierar ett människovärde nu för tiden? Att man har ett jobb, att man har ett välfungerande, socialt liv från scratch? De människor som måste kämpa för att ta sig dit, är de inte värda tiden och engagemanget? Tänk om det sitter en stackare där ute, med ett mörker över sig, som har kapaciteten till att t.ex vara med och bota cancer? Ska vi verkligen kasta bort den personen? Det är precis det som sker, för om du är psykiskt sjuk, "så är du säkerligen även lite lätt efterbliven". Jag blir ledsen när jag tänker på att tankarna kring psykisk ohälsa är så negativa.

 ..::xoxoxo::..
Pussar & Kramar
Yours sincerely